Än håller vinter grepp med sin osmälta is.
Trots solens starka ljus är luften kylig.
Vi väntar ljuva våren i repris
Men vinter fryser luft illvilligt.

Och detta kamp igen i evig dans
Sol – mörker, värme – kyla, kampen hårdnar!
Men våren får nog inte denna chans!
Dock krokus tar sig ur iskalla jorden!

Och bländar solen genom fönster oss
Och kroppen vaknar fylld av hopp och längtan!
Och plötsligt kommer vår och bryter loss
Och luften fylles med förväntan!

Vi vet att denna evigt lopp förlorar vinter
Och solen kommer fram och våren vinner!

Kommentera
Jag lärde mig att vara läkare

Genom att plöja igenom tjocka böcker på bibliotek.
Det var allvar och inget lek.

Jag lärde mig att vara läkare
Genom att tillbringa långa journätter på  oändliga sjukhus.
Arbete som gav både skräck och rus.

Jag lärde mig att vara läkare
Genom att härma duktiga handledare
Men även ”learning by doing” som vägledare.

Jag lärde mig symtom, tester, behandlingar.
Vad vi kan och inte kan.
Bota, lindra, trösta. Doktors spelplan.

Jag lärde mig vara läkare
av alla mina generösa patienter.
Som öppnade för mig sina djupaste hemligheter.

Men jag blev riktig doktor först  när jag provade på
Att vara patient och besvärlig anhörig.
Då blev jag på riktigt behörig!

Att uppleva förlorad kontroll, vänta på dröjande samtal från läkare
med  skräck och rädsla

Gjorde mig ödmjuk och gav medkänsla.

Jag LÄR mig att vara läkare
Varje dag, av varje patient, av varje beslut.
Lärande om mig själv som aldrig tar slut…

Att bli en läkare är att lära in enorm kunskap och fortsätta lära sig hela livet. Genom böcker, genom kliniskt arbete, från kollegor och från vår  främsta källan – våra patienter som så generöst öppnar till oss – vildaste främlingar, deras djupaste hemlighet, kroppsliga och själsliga. Bara för att vi är läkare. Vilken förmån! Stor tacksamhet till dem! Efter en tid av slit kan vi teorin och praktik och klarar oss skapligt och kan tom tro att  vi är nu fullärda. Det kan inte vara mera fel! Förstås behöver vi fortbilda oss annars kommer vi inte kunna göra bra arbete för våra patienter. Men vi behöver även växa som människor. Det ultimata sättet är att uppleva patientens position. Otrygghet, rädsla, förlorad kontroll och total beroende av sin doktor. Eller att få vara en besvärlig anhörig som inte nöjer sig med det som erbjuds och vill det bästa för sin älskade familjemedlem. Har man varit där kommer man sluta se skiljelinjen mellan patienter och vårdpersonal. Detta lärande slutar aldrig. Och det är tur det!

Stor tack till alla patienter, kollegor, handledare, all personal som bjudit på tålamod och kunskap. Trots tidsbrist. Och stor tack till våra familjer som lär oss vara bättre människor och bättre läkare. Lärandet  är oändligt!

Kommentera

Intressant och rik på detaljer bok där författare verkligen reserchad! Bra framställning av miljöer och intressanta karaktärer. Genomarbetat. Kanske lite för uppstyrd. Men intressant koncept: två historiska linjer som löper parallellt, författaren till Dr Zjivago och hur den romanen kom hem efter att inte blivit accepterat. Linjer blir blir dock inte riktigt sammanvävda. Den första handlar om total upplösning i sin kärlek där Pasternaks musa Olga går i fängelse, avstår att vara part av sina barns liv för din kärlek. Som dekabrists fruar som åkte till Sibirien efter sina män! I den andra delen finns inte så utplånande kärlek. Vore intressant med liknande kärlekshistorier i båda linjer där kvinna uppoffrar allt för din kärlek. Blir upprörd över Olgas neglekt av sina barns behov. Kärlek till de borde gå före! Saknar hustruns röst. Hon som offrade sin stolthet för kärleken! Så många uppoffringar för en man även om han är författare till Dr Zjivago. … Men boken fick mig ” gå till rötter” och börja läsa originalet! Att författare heter Lora som huvudpersonen säger en hel del!

Kommentera

Här kommer mina tankar om tillit i de nya tider…
Nu ska vi tillbaka till våra liv, våra arbetsplatser. Undangömda kläder, smycken och klockor ska plockas fram och ersätta mera bekväma hemkläder. Kan det bli som förut igen? Litar vi på vår förmåga att hitta vägen tillbaka, att hitta rätt i det nya och lite läskiga världen? Har vi tillit till att vår gamla klocka klarar av att starta om?

När vardag plötsligt fick avslut
Försvann alla ytliga attribut.
Kläder och smycken gömdes.

Stannade länge i dammiga skåp.
Alla våra gamla inköp
Hängdes undan och glömdes.

Klockor fick stanna i lådornas inre,
Blev deras steg allt mindre och mindre
Tills tiden stannat.

Stannat i lådor och våra liv
Tysta livlösa klockor och vi
Orkade inte med annat.

Nu ska saker plockas fram!
Fräschas upp och torkas av damm
Klockor ska gå med stora kliv.

De ska få en ny batteri,
Släppas i världen och göras fri
Räkna minuter av vårt nya liv!

Kommentera

En helt fantastisk bok! Om en  stor men så  liten värd av psykiatrisk klinik – men kärlek och objektivitet, berättad av en som arbetade där men även var en anhörig till en sjuke. Gripande så det gör ont! Alla som arbetat med akut psykiatri kan  känna igen denna privilegium att komma  nära ett lidande människa och ge ett värdigt stöd i den totala kaoset som rådet. Fantastiska bilder!

Kommentera