Jag är alltid lite misstänksam mot nya nobelpristagare i litteratur. Brukar känna sorg. Priset som har för syfte att föra fram i massorna bra författare tar fram minst läsbara sådana. Ju mindre läsvänligt desto bättre. Med få undantag. Men den första boken jag läser av Jon Fosse verkar vara lovande. En modern fabel om längtan att höra till. Som en hund. Rytmisk språk som påminner dikter.  Ska läsa vidare, får se om han är lika bra att skriva om människor.