Första halvan av boken ställde jag mig hela tiden en fråga: ”ÄR DETTA PÅ RIKTIGT ???” Hur kunde jag missa detta tidigare? Sedan rådfrågade jag min nära vän Wikipedia. Inte visste hon heller allt detta om Jean-Martin Charcots hysterimodel Blanch Wittman.
Inte heller om Marie Curie, radioaktivitetens mamma.
Så det var en roman, en fritolkning och påhittad historia. Sådant måste man ju varna för innan! Om författaren ändå håll på att hitta på så kunde relationen mellan kvinnorna vara lite roligare. De var ju främst upptagna av sina gifta gubbar (när dem inte bestrålades av radioaktiviteten).