Stolt för nästan landsmaninna (från Sovjetunionen) läser hennes andra bok ” De sista vittnena: solo för barnröst”  Innan dess läste jag kvinnliga berättelser om kriget ” .Kriget har inget kvinnligt ansikte : en utopis röster”  Nu är det barnens… Lovar läsa alla hennes andra böcker. Böckerna är inte unika på något sätt. Ryssland har historiskt sätt en tradition av krigslitteratur, av förståeliga skäl. Hennes samling av ocensurerade berättelser är dock inte så vanligt och gör hennes gestaltningssätt unikt.

I varje hushåll har funnits människor som kunde berätta sådana berättelser, om de ville… De flesta är döda nu… I mitt hem har berättats  historier som var lika starka. Från min pappa som var soldat i kriget. Från min mamma som var kringsbarn. Hunger, förbjudna känslor, och stolthet för sin folk, för sitt land. För att det fanns, hela tiden…

Kanske för första gången kommer världen att läsa de berättelserna. Och tänka efter vad kriget är och gör med människor…Och av den anledningen är det jättestort att hon har vunnit.