Mycket är skrivet om hundarna. Om kärlek. Gemenskap. Jag kan knappast tillföra någon av värde, något fräscht och originellt. Men det är min berättelse. Mitt vänskap. Min historia om tvåsamhet. Min hund. Vår unika historia. Bästa stunder av vårt gemenskap längtar jag efter att återuppleva om och om igen. Andra, då han blev skadad och sjuk – befarar jag att minnas och fylls  av rädslor och flashbacks och då kan plötsligt halsen smärtsamt dra ihop sig så inga ord kan komma ut. Då tvivlar jag om att jag ska kunna genomleva det igen genom att  skriva ner det.  Fast var det inte exponeringen som läker trauma? Jag har kanske inte exponerat mig tillräckligt mycket och hållit på med undvikande. Därför lever bilder i minnet i oförändrat lager som jag inte vill titta in i. Har man rätt till posttraumatiska besvär när din älskade hund blir skadad? Har man rätt,vågar ens nämna om inte som ett skämt? I våra tider när människor utstår vidrigheter världen tidigare sällan skådat?

Vem orkar med sorg efter hunden? Min hund blev sjuk och mitt hjärta blöder. Ändå gav han mig så mycket. Det kan jag aldrig återbetala…Kanske hjälper skrivande. Kanske hjälper det att någon annan som oroar sig för sin vän finner styrka i att läsa den. Någon annan som inte vågar tänka tanken att lämnas ensam. Att behöva dessutom bestämma själv – när. Men det är ingen mörk dikt. Den är fylld av glädjen jag delade och delar med honom .VARJE DAG. Glädjen kan också vara smärtsam. Som med allt i livet – man får betala pris för att man vågar älska och låta sig bli beroende av en annan person. Av en  hund. En katt osv. Det är en historia om hur en hund berörde mig och hur vår tvåsamhet skapades. En historia om dig, min lilla håriga (och på slutet skalliga) vän. Min Money

Till min älskling

Din varma och pälsiga gestalt

Jag kommer inte krama mera

Du var min själ. Mitt liv. Mitt allt

Trots oförstående av flera.

Att lyssna suckar. Ljud att ana

Som lever kvar. Som låter här

Och sträcker händerna av vana

För smekning..men du inte där.

Du finns i parallella världen.

Oroar jag igen för dig!

Dock inte plågat är du länge

FÖR ALLTID ÄLSKAD DU AV MIG!

Lioudmila Mendozas bok Mottagningen tar med läsaren på nya äventyr i den psykiatriska världen.

Huvudkaraktären överläkaren Anna får frågan att tillfälligt arbeta på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning i en mindre ort i Sverige. Under resans gång reflekterar hon över sitt eget liv i storstaden, de val hon har gjort och vad som format henne som människa och läkare. Anna kommer så småningom tillbaka till sin egen mottagning, med nya insikter. Det hjälper henne att ta hand om sina patienter – bakom diagnoser, bakom byråkratin.

Mottagningen är den fristående fortsättningen på författarens första bok Avdelningen där huvudpersonen Anna, avdelningens överläkare, gör en tidsresa till 50-talets psykiatri.

Lioudmila Mendoza är läkare, psykiater/rättspsykiater  och är yrkesverksam inom psykiatri. Lioudmila har arbetat som läkare i över 30 år och av dem i 15 år som överläkare på en akut psykosavdelning. Hon har genom åren fascinerats av hur människor genom kris och yttersta utsatthet ändå kan hitta en väg framåt.

Numera arbetar hon inom psykiatrisk öppenvårdsverksamhet där hon hjälper patienter med långvarig psykisk ohälsa. Ett viktigt tema i hennes skrivande är att se individen bakom diagnoser och att arbete som psykiater kräver självinsikt och förmåga att ge hopp.