En liten flicka som gav namnet för Pollyana syndromet (”“an excessively or blindly optimistic person.”). Hon spelar THE GLAD GAME.  Läste om det i en bok om psykiska besvär vid cancer. Att man är så tacksam att överleva att man inte ger sig rätt att sörja förlusten av hälsan och mycket mer. Våra tappra patienter! Det visar sig att bara vara positiv inte är bara positiv.
Ska läsa nästa bok om Pollyana som blir stor. Förblir hon glad?

”Babels hus” var en av de första böcker jag läst på svenska – och älskade den! Sen älskade jag ”Barnets Ö”! Denna bok är jag lite mindre förtjust i. Började lovande – en 50+ läkare med en gammal sjuklig hund och vuxna barn, Nedlagt kärleksliv… Låter lite bekant..Sen dyker gammal kärlek och likheter upphör. På kuppen dör han också. Man känner inte riktig med huvudpersonen – hur upplever hon en sådan vändning? Lite platt tycker jag men boken tar upp ett viktigt ämna om rätten att inte fortsätta leva i plågor. Boken var klart före sin tid (utgiven 1995!).

Helt fantastiska utställningar: Stockholm (bilder från 50-talet håller kvalitet!), projekt ”Hand to hand” och ”Smile” (om spaltoperationer)- vilka fantastiska barn om om hur man kan med så lite göra ett  barnets öde så mycket bättre!

Mitchells  sagolika ”Wonderland” på Fotografiska. Man tappar helt andan! Att det är tillägnad hennes största inspiratör – hennes mamma gör det ännu mera högtidligt!