Jag lärde mig att vara läkare

Genom att plöja igenom tjocka böcker på bibliotek.
Det var allvar och inget lek.

Jag lärde mig att vara läkare
Genom att tillbringa långa journätter på  oändliga sjukhus.
Arbete som gav både skräck och rus.

Jag lärde mig att vara läkare
Genom att härma duktiga handledare
Men även ”learning by doing” som vägledare.

Jag lärde mig symtom, tester, behandlingar.
Vad vi kan och inte kan.
Bota, lindra, trösta. Doktors spelplan.

Jag lärde mig vara läkare
av alla mina generösa patienter.
Som öppnade för mig sina djupaste hemligheter.

Men jag blev riktig doktor först  när jag provade på
Att vara patient och besvärlig anhörig.
Då blev jag på riktigt behörig!

Att uppleva förlorad kontroll, vänta på dröjande samtal från läkare
med  skräck och rädsla

Gjorde mig ödmjuk och gav medkänsla.

Jag LÄR mig att vara läkare
Varje dag, av varje patient, av varje beslut.
Lärande om mig själv som aldrig tar slut…

Att bli en läkare är att lära in enorm kunskap och fortsätta lära sig hela livet. Genom böcker, genom kliniskt arbete, från kollegor och från vår  främsta källan – våra patienter som så generöst öppnar till oss – vildaste främlingar, deras djupaste hemlighet, kroppsliga och själsliga. Bara för att vi är läkare. Vilken förmån! Stor tacksamhet till dem! Efter en tid av slit kan vi teorin och praktik och klarar oss skapligt och kan tom tro att  vi är nu fullärda. Det kan inte vara mera fel! Förstås behöver vi fortbilda oss annars kommer vi inte kunna göra bra arbete för våra patienter. Men vi behöver även växa som människor. Det ultimata sättet är att uppleva patientens position. Otrygghet, rädsla, förlorad kontroll och total beroende av sin doktor. Eller att få vara en besvärlig anhörig som inte nöjer sig med det som erbjuds och vill det bästa för sin älskade familjemedlem. Har man varit där kommer man sluta se skiljelinjen mellan patienter och vårdpersonal. Detta lärande slutar aldrig. Och det är tur det!

Stor tack till alla patienter, kollegor, handledare, all personal som bjudit på tålamod och kunskap. Trots tidsbrist. Och stor tack till våra familjer som lär oss vara bättre människor och bättre läkare. Lärandet  är oändligt!