Jag kan varmt rekommendera er att se denna föreställning. Ta era tonåringar och äldre barn -och diskutera! Allt om psykisk sjukdom.  Pjäsen väcker mycket funderingar om hur psykisk sjukdom kan ”beröva” familjer sina nära och kära, om psykiatrireform och den nya utsattheten, om mentala sjukhus med plats för allt – kärlek, hat, vänskap, hopp och förtvivlan och… hopp igen… trots allt, tack vore allt.

 

Föreställningen har sina plus och minus. På plussidan: bra skådespeleri, alla håller jämn och bra nivå. Bra scenografi. Gillar lösningen med genomskinlig vägg – att ha en osynlig vägg mellan sjuka och friska (så kallade?), om att byta plats bakom väggen,  om transparent psykiatri … Stark linje – om psykiska sjukdomens makt över människor, man känner starkt med karaktärer som kämpar.

 

På minussidan: faderns och dotterns relation ligger inte i centrum, mycket med det går förlorad, synd. Boken gav mera. Doktorn är inte lika viktig på scenen som  i boken. SYND också. Det var intressant att se hur leverne på mentala sjukhus kunnat förskjuta gränser för både patienter och personal. Viktigt tema i boken tappades bort i förställningen, igen…

 

Den sammanlagda betyg är dock bra ändå. Som sagt – gå med familjer och prata om allt detta. Bara det är en vinst.

En underbar liten bok som kan inspirera att bli doktor. Varm, klok och ärlig…Man känner igen sig i tankesättet. Fast man har ju inte precis en kniv i sina händer…Man har bara ord …men orden kan ju skada som kniven….eller ta bort det onda. Usch, nu har jag blivit sentimental!

En liten helt underbar roman – om beroendets makt över en människa. Träffsäkra karaktärer, olidligt ökad spänning och som alltid i ryska romaner: kärlek, kärlek, kärlek bortom allt förnuft. Älskar gammal gumma – Farmor. Absolut bästa gestaltning av en klok, sarkastisk,  nyfiken och praktisk lagt äldre dam (inte konstigt att jag gillar henne…). Även hon visar sig inte vara skyddat från roulettens makt. Läs, ni ångrar er inte!

Första halvan av boken ställde jag mig hela tiden en fråga: ”ÄR DETTA PÅ RIKTIGT ???” Hur kunde jag missa detta tidigare? Sedan rådfrågade jag min nära vän Wikipedia. Inte visste hon heller allt detta om Jean-Martin Charcots hysterimodel Blanch Wittman.

 

Inte heller om Marie  Curie, radioaktivitetens mamma.

 

Så det var en roman, en fritolkning och påhittad historia. Sådant måste man ju varna för  innan! Om författaren ändå håll på att hitta på så kunde relationen mellan kvinnorna vara lite roligare. De var ju främst upptagna av sina gifta gubbar (när dem inte bestrålades av radioaktiviteten).