En bok om ätstörningsvården. Tung bok. Svårt ämne. Boken är läsvärd och väcker mycket tankar om hur vården organiserat och vilka svårigheter drabbar enskilda patienter och deras familjer.
Vi pratar hela dagarna. Språket är vårt arbetsredskap. Vi lyssnar, vi skriver. Men vi behöver även tystnad, en stund när det onämnbara fyller oss, en paus från språkets gåva.
Tystnad
Tankarna mognar som höstens frukt.
Känslorna svalnar till slut.
Inre oväsen tystnar.
Bruset försvinner som rinnande bäck.
Allt som var tungt blir till en lek.
Och jag kan äntligen lyssna.
Lyssna till önskan att göra och se.
Låta framtiden göra entré.
Drömmarnas land vidröra.
Äntligen bli med sig själv i samspråk.
Lämna för alltid känslornas bråk.
Sången av hopp höra
Vackert gjort film om ondskan men vad mörkt och deprimerande! Varnar känsliga tittare!!!
Jag har varit lite irriterad på författarens kvinnogestalter så beroende av män, i hennes tidigare böcker men här tar hon revansch! Djupa dialoger mellan kvinnor om ”farliga” ämnen som visar naket avund, hat och elakhet förklädda i goda avsikter! Riktigt mästerligt och… läsligt.
Bra historisk framställning av syn på personlighet och personlighetsproblematik.
Gillade boken. Verkligen utan flum. Praktisk och användbart.
En liten pärla, en patientperspektiv inifrån slutenvård.
Vilken pärla! Hur hanterar man en NEUROTYPIKER! En omvänd perspektiv!
I boken är det alltid samma dag. Ser inget filosofiskt. Inget händer. Samma sak varje dag som sagt. Om det har vi redan sett på film!
Lite för långsam och egentligen händer inte så mycket men har sin charm.