Klassiskt om klassisk. Digert teaterupplevelse om människans mörka sidor, skönhetens makt (så aktuellt i våra tider!), påhittade konstruktioner att leva efter, kampen om att göra rätt (och fel!). Synd att pjäsen slutade vid mordet! I boken finns ju beskrivet så intressena ”postbrottsbeteende” – kallblodigt och utstuderat, vilket är ju viktig för ”bedömningen” av personens karaktär och mentalt tillstånd! Ok, förstår att det är utifrån mina preferenser och intresse!

Mycket bra scenografi. Ljus spelar huvudroll. Och älskar-älskar den sarkastiske Lord Henry! Han är citatbok av sarkasmer!

Förstår bara inte en sak. Varför Rikard Wolff måste gå halvnaken på scenen? Något hemligt budskap om kroppens förgänglighet?