Asyl

 

Den tunga börda av mentala plågor,

Den svåra öde, depressionens tyngd,

Och brinnande maniens heta lågor.

Psykosens makt, en skräck, en blick,ett skrik.

 

Och bakom dörrar korridorer kalla.

I väggar sitter ångest, luktar skräck.

Och patientens väsen i en dvala.

Utlämnade till ödets bittra lek.

 

Men solen tar sig modigt genom fönster

Och lyser upp med hoppet mörka vrån.

Och jagar bort de hemska monster.

Och skapat hoppets och framtidens ö.

 

Så  länge lever människa på  jorden

Behöver hon asyl från livets börda.

Moderns kärlek är oändlig. Enorm. Som bara moderskärlek kan vara. Men redan på första sidan får vi veta att modern och dottern inte träffar  varandra längre. Hur kunde det gå så fel??? Hjärtskärande bekännelse med känslan av annalkande katastrof genom hela boken! Mycket skickligt inbyggt mörk stämning. Oväntat slut. Lämnar många frågor om moderskap. Den räddar och den kan förstöra. Finns det förlåtelse?