December sveper över oss med kyla
Betäcker allt med is och träd försöker skyla.
Allt grått och kallt och inget solens ljus.
Vi går med tunga steg, vi bär på tunga hjärtor
Och på förluster och på alla smärtor
Och på all dam och på all grus och smuts.

Men någonstans i himlens mörka vrå
En stjärna börjar lysa i det blå.
Och värmer oss med svaga ljuset!
Och våra steg blir lätta och hoppfulla
Och rensas våra hus, vi blir kraftfulla,
Och inte längre skakar genomfruset!

Hej snö och vind, ni tar med er det nya!
Nu kryper vi med hopp från våra lyor!
Och börjar drömma vi om vår och sol!
Och städar våra hus och rensar själen
Och över våra liv vi tar befälen
Och låter nya planer börja gro!!

Altanen är min nya värld
Där jag tillbringar tiden.
Den är så mycket för mig värd.
Min trygga plats där råder friden!
Det luktar varma sommarluft,
Nyklippta gräs som sprider lukt.
Och grönskans skugga jagar sol
Och vinden smeker under kjol
Och under äpelträd rådjur
Ger mig sällskap i ur och skur.

Med mina böcker som sällskap,
Med färska bär jag plockar
Direkt från busken i vetskap
Hur jag är lyckligt lottad.
Att sitta här och vara själv
Och rensa mitt uppstressad själ.
Samtala med begraven hund
Och ha en liten minnesstund.
Familj bjuda som en svärm
Sen släppa liv genom ett skärm!

Du är lyckligt lottad, vet du inte det?
Ja, jag vet.
Du har din familj nära, deras kärlek och lojalitet! Vet du inte det?
Ja, jag vet.

Du har skör kämpe-kropp, vet du inte det?
Ja, jag vet.
Den kämpar trots allt fast det är inte lätt! Vet du inte det?
Ja, jag vet.

Du har ett arbete många drömt om, vet du inte det?
Ja, jag vet .
Arbete som ger andra hopp, som är fylld av godhet? Vet du inte det?
Ja, ja vet.

Du är fri att leva som du vill. Vet du inte det?
Ja, jag vet.
Du kan tänka fritt, du har din frihet!Vet du inte det?
Ja, ja vet.

Du ska vara tacksam för allt detta? Är du inte det?
Ja, jag är.
Du är prisat för det du kämpat och slätt.Är du det?
Ja, jag är.

Jag har min kropp, den som jag fått och inte mer.
Skapt tjäna mig i vått och torrt och inte mer.
Tills plåga kroppens styrka bröt och jag inser

Min kropp är trött, av smärtan nött och inte mer.
Och krafter bara minne blott och inte mer.
Den bar min själ, nu bara kött och inte mer.

Med den jag född, och jag är stolt och lite mer.
Vem kunde tro, den funkar nu och lite mer.
Den bär framåt trots den är trött, nu lite mer.
Den kämpar hårt, all slit till trots och lite mer.
Jag tackar dig, min starka kropp för den du är
Och jag försöker hysa hopp allt mer och mer!

Avdelningen tar med läsaren på ett äventyr bortom det vanliga – i både tid och rum. Författaren berättar med kärlek, och på ett underhållande sätt, om hur psykiatrin, och speciellt tvångsvården fungerar – om livet på avdelningen.Huvudpersonen, psykiatern Anna, tar med läsare på en fiktiv tidsresa, från nutid till 50-talets psykiatri, där hon istället och plötsligt arbetar som sjuksköterska på ett mentalsjukhus. Där upptäcker hon hur mycket som hänt från 50-talet fram till idag inom just psykiatrin. Många betydande delar finns kvar – behovet av att vara förstådd, att vara sedd bakom diagnosernas namn, behovet av en själslig asyl – behovet av Avdelningen.

https://www.adlibris.com/se/bok/avdelningen-9789198897968

https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=mendoza+lioudmila&ac_used=yes

https://www.akademibokhandeln.se/sok?sokfraga=mendoza+lioudmila

https://www.adlibris.com/no/sok?q=mendoza+lioudmila

https://www.adlibris.com/fi/haku?q=lioudmila+mendoza+

Asyl

Den tunga börda av mentala plågor,

Den svåra öde, depressionens tyngd,

Och brinnande maniens heta lågor.

Psykosens makt, en skräck, en blick,ett skrik.

Och bakom dörrar korridorer kalla.

I väggar sitter ångest, luktar skräck.

Och patientens väsen i en dvala.

Utlämnade till ödets bittra lek.

Men solen tar sig modigt genom fönster

Och lyser upp med hoppet mörka vrån.

Och jagar bort de hemska monster.

Och skapat hoppets och framtidens ö.

Så  länge lever människa på  jorden

Behöver hon asyl från livets börda.

Mognad har många olika skepnader. På den personliga planen innebär det för mig att kunna trivas i sitt eget sällskap. Att inte behöva hela tiden någon eller något att spegla sig i. Att få vara själv utan att känna sig ensam. Helt enkelt att trivas i sitt eget sällskap. Och erkänna det.

Jag trivs med att vara ensam

Jag trivs med att komma till tystnad.

Och jag är för evig tacksam

Att välja ibland att bli lyssnad.

Att slippa oro och panik

Med kamera – enda sällskapet

Upptäcka min värd så unik.

Och inte så länge upptaget.

Med vardag. Och plötsligt ha tid

För lättja och bara att vara

Med mig. Och sällskapet är mitt.

Med mig vill jag verkligen vara!