Och lite mer…Ur Svensk psykiatri, tema Insikt

• Uppdiktad

Jag har min kropp, den som jag fått och inte mer.
Skapt tjäna mig i vått och torrt och inte mer.
Tills plåga kroppens styrka bröt och jag inser

Min kropp är trött, av smärtan nött och inte mer.
Och krafter bara minne blott och inte mer.
Den bar min själ, nu bara kött och inte mer.

Med den jag född, och jag är stolt och lite mer.
Vem kunde tro, den funkar nu och lite mer.
Den bär framåt trots den är trött, nu lite mer.
Den kämpar hårt, all slit till trots och lite mer.
Jag tackar dig, min starka kropp för den du är
Och jag försöker hysa hopp allt mer och mer!

Följeslagare ur färsk nummer av Svensk psykiatri, tema Ångest

• Citat, Uppdiktad
Nattens plåga är här för att stanna,
Sätta sig på en kant av min säng.
Inneboende hon eller granne?
Tog med sig plågoandar ett gäng!Smärtan tog med sig ångest och ilska
Och förtvivlan ihop med andnöd.
Och med glädjen hon kroppen min piskar
Som befrielse vill i sin nöd!Hon är här för att plåga och slita,
För att dra och uttänja inälvor.
För att   krossa  och vrida och bita
Mina öppna oskyddade nerver!Kroppen min slutar jobba och kämpa
Efter luften den kippar oroligt.
Styrkan sinar och krafterna lämnar,
Smärta dödar mitt hjärta kallblodigt!

Knarrar trappor i huset på vinden.
Mina minnen  går nu på sin runda.
De är här för att lindra och skydda,
Släppa ljus, släppa ljud! Morgonstunden!

Solen släpps inomhus, ljud och lukter
Följer med i de öppnade fönster!
Nattens plåga upplöses och dunstar!
Livets pennor nu målar sitt mönster!!!

Min bok är äntligen ute! Känns fantastiktt! Svårt att tro!

• Uppdiktad

 

Avdelningen tar med läsaren på ett äventyr bortom det vanliga – i både tid och rum. Författaren berättar med kärlek, och på ett underhållande sätt, om hur psykiatrin, och speciellt tvångsvården fungerar – om livet på avdelningen.Huvudpersonen, psykiatern Anna, tar med läsare på en fiktiv tidsresa, från nutid till 50-talets psykiatri, där hon istället och plötsligt arbetar som sjuksköterska på ett mentalsjukhus. Där upptäcker hon hur mycket som hänt från 50-talet fram till idag inom just psykiatrin. Många betydande delar finns kvar – behovet av att vara förstådd, att vara sedd bakom diagnosernas namn, behovet av en själslig asyl – behovet av Avdelningen.

 

https://www.adlibris.com/se/bok/avdelningen-9789198897968

https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=mendoza+lioudmila&ac_used=yes

https://www.akademibokhandeln.se/sok?sokfraga=mendoza+lioudmila

https://www.adlibris.com/no/sok?q=mendoza+lioudmila

https://www.adlibris.com/fi/haku?q=lioudmila+mendoza+

 

 

 

Svensk psykiatri , Asyl

• Uppdiktad

Asyl

 

Den tunga börda av mentala plågor,

Den svåra öde, depressionens tyngd,

Och brinnande maniens heta lågor.

Psykosens makt, en skräck, en blick,ett skrik.

 

Och bakom dörrar korridorer kalla.

I väggar sitter ångest, luktar skräck.

Och patientens väsen i en dvala.

Utlämnade till ödets bittra lek.

 

Men solen tar sig modigt genom fönster

Och lyser upp med hoppet mörka vrån.

Och jagar bort de hemska monster.

Och skapat hoppets och framtidens ö.

 

Så  länge lever människa på  jorden

Behöver hon asyl från livets börda.

Bekännelse

• Uppdiktad

Mognad har många olika skepnader. På den personliga planen innebär det för mig att kunna trivas i sitt eget sällskap. Att inte behöva hela tiden någon eller något att spegla sig i. Att få vara själv utan att känna sig ensam. Helt enkelt att trivas i sitt eget sällskap. Och erkänna det.

Jag trivs med att vara ensam

Jag trivs med att komma till tystnad.

Och jag är för evig tacksam

Att välja ibland att bli lyssnad.

 

Att slippa oro och panik

Med kamera – enda sällskapet

Upptäcka min värd så unik.

Och inte så länge upptaget.

 

Med vardag. Och plötsligt ha tid

För lättja och bara att vara

Med mig. Och sällskapet är mitt.

Med mig vill jag verkligen vara!

 

Än håller vinter grepp med sin osmälta is.

• Uppdiktad

Än håller vinter grepp med sin osmälta is.

Trots solens starka ljus är luften kylig.

Vi väntar ljuva våren i repris

Men vinter fryser luft illvilligt.

 

Och detta kamp  igen i evig  dans

Sol – mörker, värme – kyla, kampen hårdnar!

Men  våren får nog inte denna chans!

Dock krokus tar sig ur iskalla jorden!

 

Och bländar solen genom fönster oss

Och kroppen vaknar fylld av hopp och längtan!

Och plötsligt kommer vår och bryter loss

Och luften fylles med förväntan!

 

Vi vet att denna evigt lopp förlorar vinter

Och solen kommer fram och våren vinner!

Svensk psykiatri ”Tabu” Min dikt Vind för våg”

• Uppdiktad

”Jag var beredd på att den dagen skulle komma. Trodde jag. Jag fruktade den. Var nästan  livrädd för den. Jag levde med en dröm att det gick att bara hoppa över denna dag och fortsätta leva vidare. Att det kunde gå på något sätt. Men dagen kom. Min mor dog. Och inget visade sig vara som jag trodde. Det var hundra gånger värre.

Jag funderade på om det som hände gick att berätta. Ocensurerat.  Bara som det var. Utan att dölja  ”fel” tankar. Främst från sig själv. Och inte ta dessa tankar genom en granskningskommite av sina sedan barndom rätt inställda moraliska värderingar. Bara släppa tankarna  fria och provocerande i sitt okorrigerade skick. Skulle jag klara av  hantera de motstridiga stormarna? Skulle jag klara av den brutala sanningen av vad vi känner när vi håller på att  förlora våra kära och när sorg inte känns rätt och man blir så ensam med den Icke rätta sorgen – en vidrig människa, en moralisk missfoster. Vågar jag dissekera denna  Icke rätta sorg inför alla de andra med den Rätta sorgen? Om inte – är det ingen ide att ens att börja skriva.

Så tänkte jag – fram och tillbaka men orden gick ej att stoppa. De behövde landa på vita pappret…För att jag skulle förstå och för att lätta på skammen.  Och så blev det en dikt. En dikt

om Icke rätta sorgen

Vind för våg…

Jag lämnar mamma vind för våg

Så hon kan dras åt ljus och mörker.

Och jag ska sluta skriva floskler

Erkänna skuld. Erkänna brott.

Jag går en stund. Jag lämnar henne

För evigheters evighet.

Ingivelsens marionett

Tryggheten och tillit jag bränner.

Hjälplös som barn. Med svaga händer

Kan inte höra kärleksord.

Kan inte se denna stund

Men hon kan känna vad än händer!

Omfamningen för sista gång,

Jag badar i bekanta doften.

Ansiktet gömmer i en kofta,

Upplever världens undergång.

Förlåter din otrogna dotter?

Min drift försvinna ur ditt liv,

Att jag försvinner i ett kliv

Men du förlåter. Du förlåter…

Rådjuret Svensk psykiatri

• Uppdiktad

Rådjuret. Anmäl en olycka

En bilförare stående vid vägren med mobiltelefon i handen som vill anmäla en vilddjurolycka.  Bilden fastnade på min näthinna. Det skadade rådjuret som satt där oförstående inför sitt öde. Eller tvärtom  – med insikt och acceptans för sin maktlöshet inför det. Frågor man ständigt brottas med i vårt arbete: våra patienternas maktlöshet inför sin situation och vår sviktande förmåga att förändra den. Kanske orsakar vi i en viss mån den själva. Är vi bilar passerade förbi? Är vi bilförare vid vägren som anmäler en olycka som han själv orsakat? Det  behövs hjälp! Den saken är klar!
Bilar rullar genom disig kväll,
Skyndar ta oss hem till nattens vila.
Plötsligt  bromsar bilar, något fel?
Bilen står vid vägen stilla.I slow motion rör vi oss förbi.
En bilförare med telefon i handen.
Motorstopp som drabbat denna bil?
Men så plötslig ser vi något annat.

Ett rådjur som sitter vid vägren,
Lugn och verkar utan smärta.
Har han skadat sina snabba ben?
Vad är det som håller på att hända?

Vad är det du känner, lilla vän?
Tillitsfulla ögon tittar troget.
Ska du ställa dig och springa sen?
Gå tillbaka till frihet i skogen?

Eller vet du att ditt liv tar slut
Känner det och är förlägen.
Kommer livet sakta rinna ut…
Följt av bilarna på vägen.

Bilen tar oss förbi denna bild
Men den bilden dröjer på näthinnan
Dessa lugna ögon, denna blick.. .
Stannar kvar och vägrar att försvinna.

 

 

”Gammalt”, Svensk psykiatri

• Okategoriserade, Uppdiktad

Gammalt och nytt… Ibland betyder gamla saker så mycket för oss. Gamla minnen av någon man hållit kärt. När man går igenom sitt barndomshem efter föräldrarnas bortgång hittar man gamla saker som får en att tappa andan, att uppleva hur gamla saker varit avgörande för vem man är nu.

För några år sen avled mina föräldrar med några års mellanrum. När jag städade huset hittade jag min brors gamla skolväska med hans böcker i.  Jag har aldrig träffat min bror som dog i leukemi på 60-talet, tre år innan jag föddes. Ändå betydde han så mycket för mig och hans öde präglade mitt liv och inte minst mitt yrkesval. Hans gamla skolväska med hans böcker,  arbetshäften med hans handstil. Andningen stannade en sekund… Gamla minnen bleknar aldrig…

 Jag städar mammas liv.

Mitt barndomshem. Min grund.
Jag städar pappas liv.
Mitt hjärtas minneslund.

Brev. Fotos. Massor ting.
Dåtids besök är faktum.
Och tidsmaskinens klick
Tar till barndomen sakta.

Till  tiden som är längre då
Jag har ännu ej gjort inträde.
Min tjocka släkt givakten står,
Stundom i  lycka eller leda.

Och plötslig bakom kläderhög
Jag hittar i en  hemlig låda
Min brors skolväska som jag såg
Enbart på väldigt gammal foto!

Skolböcker som är prydligt klädda
I omslagspapper. Hans handstil
Och brev från kompis som har flyttat.
Omvärlden plötsligt blir då still..

Hans liv fick sluta då så tidigt.
Mina föräldrars tragedi.
Som den förlust de modigt lidit
I oförsonligt raseri.

Men jag har aldrig träffar honom.
Har längtat. Undrar hur han var.
Han skulle skyddat mig från värden
Den saken var fullständigt klar!!!

Vidrör hans saker. Handen skakar.
Min bror. Min sorg och min vän!
Skolväska från en hemlig låda
I  tiden binder oss igen!

—